Carpe diem

Fånga dagen.

Lev idag, i morgon kan det vara för sent.

Jag måste erkänna, jag är riktigt dålig på det där just nu. Istället kämpar jag med tårarna, sammanbrottet ligger och lurar under den glättiga ytan. Trots att jag vet att jag har så otroligt mycket att vara tacksam för kan jag inte uppbåda någon glädje över det. Hur mycket jag än anstränger mig. Luften har gått ur. Och jag skäms!

Varför kan jag inte bara glädja mig åt att jag lever och har klarat mig ur cancerresan med blotta förskräckelsen? Varför kan jag inte bara glädja mig åt att jag nu står inför den efterlängtade rekonstruktionen? Varför kan jag inte bara njuta av dagen som den kommer? Istället känner jag inget annat än maktlöshet. Jag slungas runt i ett hjul som jag inte kan hoppa ur. Tankar far kors och tvärs. Fjärilarna i magen fladdrar febrilt dygnet runt. Jag mår illa. Jag kan inte koncentrera mig, kan inte fokusera på det som är viktigt. Ovissheten om framtiden äter upp mig inombords.

Snart måste jag få landa i något om jag ska komma ur det här med förståndet i behåll. Jag behöver vila. Jag behöver lugn och ro. Jag behöver få tid att ta hand om mig själv och tillåta mig vara liten och svag. Men det finns inget utrymme för det. Den som myntade uttrycket ”Ensam är stark” hade fel. Ensam är inte stark!

Kan man inte ta semester från sig själv ett tag? Trycka på pausknappen och bara försvinna in i ett vakuum där allt stängs av. Ta en time out. Det hade varit så skönt.

Paus

Annonser

17 thoughts on “Carpe diem

  1. Skickar också en styrke-kram. Ensam är inte stark. Men det är också lätt att känna sig ensam fast man har nära och kära omkring sig. Man är ändå ensam i sin kamp, i sitt sätt att tänka och känna. Och hur ska någon annan förstå hur man känner, när man knappt gör det själv?

    Kram till dig Else, och lycka till med rekonstruktionen. Jag kommer att få vänta ett år till.

    • Vet du, Karin. Din blogg var den första bloggen jag hittade när jag letade information inför min första cellgiftsbehandling. Jag lusläste vartenda inlägg och den var ett stort stöd för mig. Det skulle vara alldeles fantastiskt roligt att träffa dig över en fika! Kram!

  2. Jag känner igen mig i allt du skriver även om jag inte har det lika tufft som du. Just nu snurrar mitt ekorrhjul i högsta fart men ekorren i mig är död! Jag är tvingad att snurra med och själen i mig slår sig helt fördärvad varje gång den landar i hjulets botten. I ärlighetens namn tror jag att både du och jag är och har varit alldeles för ambitiösa på att komma tillbaka till ruta ett därför att både våra och omgivningens krav på oss är och har hela tiden varit för hårda.
    Jag säger som Karin, att alla har sina depp-perioder lite då och nu och det måste vi få lov att ha. Den resan vi gjort har inte varit enkel och har ställt mycket på sin kant. Och att sitta och vänta på en operation som ligger en månad framför är också jättejobbigt, även om man själv vill ha det så. När du väl är inne i karusellen så kommer du inte ha något annat att tänka på och då tror jag att du mår bättre.
    Varma kramar från Bohuslän

    • Du kan alltid få mig att skratta Sibylla. Ser framför mig den döda ekorren som dunsar runt i hjulet. Din bild på din blogg förstärker den synen. Tack för att du alltid bjuder på en portion humor! Kram

  3. Du skäms?? Det skulle vara konstigt om du inte kände som du gör efter den resan du gjort och fortfarande gör.. Själv har jag nyligen blivit sjukskriven för utmattningssyndrom och jag kan säga att det känns fan inte som jag borde ha lov att gnälla över någonting som egentligen är fullt frisk, har ett jobb, en familj och skyddsnät – jag om någon borde skämmas. Men jag inser att det spelar ingen roll om jag skäms eller inte; min kropp har sagt ifrån och även om jag har fruktansvärt svårt att acceptera situationen och förstå hur det här funkar så är det bara att kapitulera och lyda kropp, läkare och terapeut… Vila, promenader, skippa alla ”måsten” och inse att även roliga grejer tar för mycket på krafterna just nu och KBT-terapi är vad jag har fått föreskrivet. Och hot om medicinering om det går på fel håll och jag börjar känna mig håglös etc.. Tror att du kanske också skulle behöva följa en del av de råden just nu. Men vet att det är lättare sagt än gjort med tanke på din situation. Tycker att du kanske ändå borde stämma träff med en läkare så att du inte hamnar i en utmattningsdepression… Ta hand om dig vännen, stor kram!

  4. O vad jag känner igen det! Jag har inte gjort samma resa, tack och lov, men en del andra resor som inneburit långa tider – år! – av kämpande i konstant uppförsbacke och motvind och jag tror att det är en väldigt allmänmänsklig känsla och högst normal process.

    Man tar i så man spyr precis HELA TIDEN och den dagen man är framme vid målet – oavsett om står på Himalayas topp, håller sitt efterlängtade barn i famnen eller som du, är friskförklarad – då behöver man inte ta i så man spyr längre. Då behöver man inte ta i alls. Det är då man ”bara” spyr. Det är nu det liksom börjar, det där man kämpat för så man spytt, och man vet inte riktigt hur man gör. Hur man liksom bara ÄR utan att ta i så förbaskat. Det tar lite tid, men man landar, du landar, jag lovar! Du behöver inte ens ta i, utan sitta ner o låta livet hinna ikapp dig.

  5. Kära Else,
    Du är männniska, du har levt under konstant stress i 2 år…fom du blev varslad från jobbet. Du har slitit, utsatt dig för tuff behandling, kämpat med familj och försörjning, stöttat andra på din fantastiska blogg, visat mod och framåtanda….inte konstigt att du känner somdu gör! Som du kämpar. Ny på arbetsplats, hopp och förväntningar. .listan kan bli lång gällande allt du slitit o sliter med

    Tillåt dig att känna som du gör. Lev igenom känslan.. ..backa lite tillbaka, gör ngt som du blir lugn av. Pyssla om dig lite mer än vanligt.
    Min erfarenhet är att skamkänslor kommer när man är riktigt slut. Det är en dålig känsla som kommer från förtvivlan. Du har kaos

    inombords just nu men det kommer att ge sig. Du har en förmåga till analys och därmed en god förmåga att bearbeta och därmed hålla psykiet friskt. Jag säger inte att det är lätt. Men snart lättar det för dig.
    Du är en fantastisk människa Else, du har så många fina sidor som du generöst delar med dig till andra.
    Du är trött nu, vila, ta ett glas vin lyssna på bra musik…♡
    Stor kram/ Annika.

    • Tack för alla fina ord! Jag har tagit flera långa, avkopplande promenader i helgen. Det lugnar sinnet lite. Måste lära mig att inte vara så himla duktig jämt. Måste lära mig koppla av, framför allt hjärnan. Kram!

  6. Käraste Else, å vad jag känner med dig, ensam är inte stark, men vi är många därute som hejjar på dig och håller alla tummar och tår för att du ska hitta din mening. Önskar jag hade kunnat sitta i ditt kök just nu med en kopp te o tala om hur fantastisk du är. Styrkekramar till dig – du är enastående, men vi har alla våra depp perioder och det måste vi få lov att ha.
    Du kommer att landa snart det är jag helt övertygad om.
    Kramar i massor ❤️❤️❤️❤️

    • Karin, med tanke på den nya kamp du har framför dig är mina bekymmer väldigt, väldigt små. En vacker dag hoppas jag vi kan ses över den där koppen med te. Stor styrkekram till dig!

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s