Oro

Jaha då var sonen inne i vuxenlivet – på riktigt. På pappret i alla fall. Någon middag på tu man hand blev det inte igår för plötsligt kom ett sms att han blivit bjuden på pizza av klubbkompisarna på vägen hem från Göteborg, så jag fick äta själv. Ibland går det inte riktigt som man tänkt sig. Det var en slagen kille som kom hem vid 20-tiden, bowlingen hade gått dåligt med förlust i båda matcherna. Men lite presenter piggade upp! :-)

Inför dagens firande hade jag kommit på en genialisk plan. Eftersom jag tycker matlagning är trist kom jag på att Coops delikatessdisk har supergoda, hemlagade laxpajer som vi testade i somras. Idag kändes den planen inte riktigt lika genialisk eftersom det har ösregnat hela dagen och vi har en bra bit att gå till vårt Coop. Men det var bara att bita i det sura äpplet och traska iväg med var sitt paraply. Våra byxor var blöta upp till knäna när vi kom hem!

På eftermiddagen var det då dags för vår lilla familjesammankomst, med besök av Bertils farmor och farfar som givetvis ville gratulera sitt barnbarn på den stora dagen. Summa summarum har det varit en bra helg och jag tror att 20-åringen är nöjd.

I veckan kommer min handläggare från AF på besök på min arbetsträningsplats. Jag har fått veta att de är mycket nöjda med mig, jag har ”överträffat alla förväntningar” och är väldigt ”produktiv” på gränsen till för mycket kändes det som. Trots det känns det inte som att det kommer att finnas utrymme för att anställa mig. Jag får göra min praktik året ut och sen är det A-kassa som gäller. Det är tufft och det gör ont i magen av oro. Jag vill inget annat än landa och känna fast mark under fötterna nu.

Oro. Detta lilla enkla ord. Oro. Tre bokstäver, men så stort ändå. ORO! En ständig följeslagare. Oro sitter på mina axlar och flinar åt mig. Petar på mig, drar i mig, pirrar i min mage, ger mig sömnlösa nätter. Är det inte det ena så är det det andra. Oro för jobb. Oro för ekonomin. Oro för Bertil. Oro för återfall. Fick i veckan ett mail från en bröstsyster där man upptäckt nya förändringar. Metastaser. Trots att hon precis avverkat Stockholm halvmaraton. Till synes frisk. Man går inte säker. Det är bara att konstatera.

Det får mig att än en gång inse att man inte ska ta något för givet. Livet är skört. Vi ska vara rädda om varandra medan vi finns på denna jord. Jag måste försöka lära mig leva mer här och nu, i morgon kan det vara för sent. Och då kommer frågan: vad vill jag göra med mitt liv, så länge jag har möjlighet? Ska jag fortsätta knapra på brödkanter och låta mina små besparingar stå, eller ska jag skita i att försöka spara och leva för pengarna här och nu? Ska jag fortsätta jaga drömmen om en insatslägenhet, eller ska jag nöja mig med hyres när jag flyttar nästa gång? Ska jag fortsätta jaga drömjobbet, eller ska jag återgå till min barnskötarkarriär och tillbringa de sista åren på förskolan i barngrupp? Det finns många frågor och val där det inte finns något facit om vad som är rätt eller fel att göra.

Den som hade en kristallkula ändå.

crystal-ball

Annonser

8 thoughts on “Oro

  1. ”Ju mer man tänker, ju mer inser man att det inte finns något enkelt svar.” säger Nalle Puh. Det är heller inte enkelt med råd, i det här läget heller.
    Jag håller med Karin att du ska jaga drömjobbet för det är du värd. Och jag tror också att med de erfarenheter du har i bagaget behöver du något som inspirerar och ger dig energi. Om du inte känner för att återta barnskötarkarriären så blir det inte bra att göra det. Du kommer förmodligen bara att må dåligt, då!
    Kramar från Sibylla

  2. Våra barn (eller unga vuxna) är födda samma år :) Min dotter fyllde 20 i februari och är nu på god väg mot 21. Man får liksom njuta av den tiden som man fortfarande har dem hemma, nära och fylla kroppen med minnen av den här tiden och samtidigt glädjas åt att vi har gjort ett bra jobb som föräldrar att lyckas fostra dem till de personer de är idag.
    Oron kommer kanske aldrig att släppa helt, den får gå hand i hand med glädjen och lyckan över att vara i livet och fungera tämligen bra. Kramar

    • Jag försöker alltid fokusera på glädjen över att allt gått så bra, men likväl gnager oron ibland, det är så mycket i mitt liv som är så oerhört ovisst just nu.

  3. Fortsätt att jobba framåt Else! …du har nu ytterligare meriter på din cv. Vänta in. Du är fortfarande tämligen ung och skönt ändå att veta att barngruppen finns där för dig om du väljer det. Oro är en riktig energislukare, suger ut en och är dessutom fullständigt meningslös. Oro för barnen har man men de reder sig om de har fått en sund uppfostran samt vettiga värderingar. …
    Spara eller spendera. …är det instabilt ekonomiskt så är väl sparandet det bästa….til len viss gräns. …man måste även kosta på sig ibland även om det är småsaker.
    Acceptans är ett ord som används ibland. Tycker att det är ett bra ord, ibland får man stanns vid det för att stilla sitt oroshjärta.
    Så sant Else, det vi kan göra och påverka är att ta hand om varandra göra livet meningsfullt så långt vi kan och mäktar.
    Stor kram.

    • Visst reder barnen sig, det är jag övertygad om. Men Hr Oro som sitter på mina axlar har en tendens att retas. Det går tyvärr inte att styra, även om jag oftast håller honom stången och schasar bort honom. ;-)

  4. Det är klart att du ska jaga drömjobbet och all de sakerna som ger dig energi i slutändan istället för oro. Jag hejar på dig stenhårt, du är en fighter
    Bamsekramar från mig till dig!

    • Ja jag kämpar på, det löser sig väl någon gång, på något vis. Det har det ju alltid gjort förut. Men jag börjar bli väldigt otålig…

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s