Här går det undan!

Idag ringde de från röntgen och undrade om jag kunde komma för skelettscintigrafi på fredag morgon. Klart jag kan! Jag ska vara där kl 8:15 för att få ett radioaktivt ämne insprutat i blodet, sen har jag cirka tre timmars ”håltimme” som jag kan göra vad jag vill med – typ gå och jobba – för att sen återkomma för själva röntgenundersökningen. Jag både vill och vill inte göra det här. Det var ju bra att jag fick komma till så fort, men varför fick jag det? Råkade jag ha turen att det kom ett återbud, eller har doktorn skrivit ”brådskande” för att hon kände nåt? Tankarna snurrar ofrånkomligt i den stackars överhettade hjärnan.

Idag var det pappas födelsedag, han skulle ha blivit 85 om inte cancern hade tagit hans liv alldeles för tidigt. I vanliga fall brukar jag ta med mig Bertil till kyrkogården, men idag åkte jag själv då han jobbar och sen skulle iväg och träna bowling. Att sitta på kyrkogården just nu måste jag säga blev mig övermäktigt. Plötsligt övermannades jag av alla känslor och tårarna rann hejdlöst längs kinderna. Livet är skört, plötsligt står man där en dag och ser döden i vitögat. Cancerskit!

Att prata om döden är ingen lätt sak heller. Ingen vill prata om det, ingen vill höra på det örat. Den gången min pappa blev sjuk och dog hade jag ingen aning om vad han hade för önskemål om begravning. Allt gick så fort och vi hann aldrig prata om det. Jag fick göra det som kändes bäst för mig helt enkelt, så det blev kista och gravplats. Med mamma var det annorlunda, hon hade mycket klara önskemål. Brännas, minneslund, inga blommor.

När jag pratade med begravningsentreprenören och beskrev mamma, tittade kvinnan på mig och sa ”det låter som att din mamma helst inte vill ha en begravning”. Nej, det ville hon nog inte. Och det visade sig att det behöver man inte alls ha! Det hade jag ingen aning om. Så mamma kom i jorden i en urna, utan någon som helst ceremoni. Vi var och tog farväl av henne i sjukhuskapellet, det var allt. Något jag faktiskt kan rekommendera alla att göra! Det är en fint och fridfullt sätt att ta farväl, ett bra avslut. Vi gjorde det med båda mina föräldrar. Bertil var med båda gångerna, även om han var väldigt liten när hans morfar dog.

Eftersom Bertil oftast varit med mig på mina besök på kyrkogården har jag passat på att prata om döden med honom då. Det faller sig liksom väldigt naturligt där och det blir inte så krystat och sorgligt. Jag har förklarat för honom varför mormor och morfar är begravda på olika vis, varför jag valde kista och gravplats till morfar. För att det kändes bäst för mig, just då. Det kändes skönt att ha en plats att gå till där jag var säker på att han fanns. Bertil vet också att mormor ville ligga i minneslunden och sånt får man respektera. Förra året kändes det viktigt att berätta vad jag vill, eller inte vill den dagen det är min tur. Och det jag vill är att Bertil ska göra det som känns mest rätt för honom, för när jag är borta spelar det inte längre någon roll vad jag vill. Det enda som är viktigt för mig är att få ligga på samma kyrkogård som mina föräldrar.

Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg! Jag är frisk! Jag är inte rädd – jag kan flyga…

Förresten pratade jag med läkaren om Letrozol kontra Tamoxifen. Eftersom muntorrheten inte blev bättre av att byta tabletter, bad jag om att få byta tillbaka och är nu åter insatt på Letrozol. De känns tryggare på något vis.

Annonser

3 thoughts on “Här går det undan!

  1. Jag fick också tid väldigt snabbt, tror att vi har en slags ”gräddfil” till såna här undersökningar för att vi ska slippa oroa oss för länge.
    Vi har också pratat om döden, jag tycker det är skönt att veta hur man vill ha det. Att förlora någon är svårt nog ändå. Nu håller jag alla tummarna för att du får ett bra besked på fredagens undersökning. Kram

  2. Vad skönt att du slipper vänta så länge. Då ska jag ägna mig åt ”tum- och stortåhållning” på fredag. :-)

    Det är verkligen inte lätt att prata om döden, speciellt inte när den flåsar någon i nacken, så det är bra att göra det när det finns bra tillfälle till det och inte blir så dramatiskt. Mina ”gubbar” vet hur jag vill ha det den dagen jag inte finns mer, dvs om de överlever mig.

    Gott att du är tillbaka i aromatas-träsket! Jag tror också att dom är effektivare. Vi äter dom inte för att det är roligt utan nödvändigt.

    Kram
    /Sibylla

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s