Förväntningar

Egentligen mår jag i stort sett likadant nu som jag gjorde för ett halvår sen, med den skillnaden att då kände jag glädje över det medan det nu bara är deprimerande. Varför är det så? Jag har kommit fram till att det handlar om förväntningar och att leva upp till dem.

För ett halvår sen var jag mitt uppe i behandlingar, precis klar med cytostatika och igång med strålning. Alla förväntade sig att jag skulle vara klen och eländig, även jag. Därför var jag så glad över att allt inte varit värre än det var, jag mådde efter omständigheterna fantastiskt. Jag var stolt över att se så frisk och pigg ut, för det var precis så jag kände mig, i motsats till vad jag hade förväntat mig. Hår och naglar hade börjat växa så smått och jag kände att jag klarat mig igenom det hela på ett fantastiskt bra sätt.

Idag är förväntningarna helt annorlunda. Jag är frisk nu, jag är ute på andra sidan cancern. Håret och naglarna har för länge sen växt ut och jag ser helt normal ut. Sjukdomen ligger bakom mig och jag förväntas vara som vanligt. Men ingenting är som vanligt. Det känns inte längre positivt att se frisk och pigg ut för jag kan inte leva upp till förväntningarna, varken omgivningens eller mina egna. Värken i kroppen finns där hela tiden, men den syns ju inte. Otryggheten att inte ha en anställning äter upp mig inifrån.

Jag har ingen kontroll över mitt liv längre och jag hatar verkligen den känslan. Jag går ständigt och grubblar över min framtid och det måste jag försöka sluta med, det tar alldeles för mycket energi. Jag måste försöka lära mig leva här och nu och inte tänka så långt fram i tiden. Måste sluta grubbla. Det får bli min nästa stora utmaning.

En liten solskenshistoria
Igår var jag som vanligt på väg till Susanne för att titta på veckans trav. När jag skulle gå utspelade sig följande dialog:

– Ska ni vinna 7 miljoner idag igen? undrade min son lite småspydigt.
– Nä det blir nog bara 5 idag, svarade jag med ett leende. Men tänkt om vi skulle vinna så mycket pengar, vad skulle vi då göra tycker du?
– Vi behöver nya kastruller, var sonens snabba svar. :-)
– Mmm, det har du rätt i, men om vi köper lite kastruller, vad skulle vi mer vilja göra?
– Besticken är inte så fina…

Först på tredje försöket kom han på att han skulle vilja ha ett nytt bowlingklot. :-) Han har inte så stora krav, min älskade son. Jag vet ingen i hans ålder som inte skulle haft en lång lista på dyra saker de skulle vilja ha eller göra om de vann flera miljoner. Ändå finns det några som tycker han är bortskämd. Någon borde skämmas!

Vi vann förstås inga miljoner, det gjorde ingen annan heller, det fanns ingen med sju rätt. Men OM jag en dag skulle vinna flera miljoner skulle jag köpa mig en lägenhet och så skulle jag ta med min son på en resa till Singapore! Det står överst på min önskelista – bortsett från ett nytt jobb, för det kommer alltid att stå överst oavsett om jag vinner eller ej.

Annonser

2 thoughts on “Förväntningar

  1. Ja kära Else,

    Jag kan skriva under på vart enda ord du beskriver, nästan, förutom sonens fullständiga avsaknad av bortskämdhet (i mina ögon i alla fall). Sibylla skriver att cancern är kronisk o ja så är det faktiskt, det var inte så här jag kände mig förra gången alls, men då var jag 34-35 så lite skillnad gör nog åldern. Jag är så trött på att inte ha kontrollen över min kropp längre, så jag förstår verkligen och samtidigt tampas med att vara utan arbete, som du gör, skulle nog få vem som helst att trilla över på andra sidan. Men Else du är inte vem som helst, tror att jag känner dig rätt väl även om vi aldrig träffats, snart får det bli ordning på det, så fortsätt framåt även om det känns tungt och ta vara på de små guldkornen som kommer mellan framåt och vem vet, miljonen kanske väntar bakom nästa hörn :-)
    Stor kram och massor med energi denna soliga söndag
    Karin

  2. Vi var många som gick miste om miljonerna på veckans trav! ;-)
    Cancer blir på sätt och vis kronisk så länge den finns i våra liv. Antingen är det mer eller mindre påtagliga biverkningar eller så finns det tankar om den. Vi kommer att bära med oss den resten av våra liv. Och cancer är, precis som diabetes och många andra sjukdomar, osynlig. Så vi kan se pigga och alerta ut, men egentligen är vi trötta och har värk.
    Det är viktigt att vi talar om för vår omgivning hur dagsformen är. Och att vi inte ska vara duktiga och tappra flickor utan lära oss säga ”ja” och ”nej” och mena det!

    Stor vårkram och soliga hälsningar från Bohuslän

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s