Tät eller skör?

Ja det är frågan… jag vet med mig att jag inte är tät, åtminstone inte när det kommer till ekonomisk status. Jag vet också att jag inte är särskilt skör – i psyket. Men huruvida jag är benskör eller om bentätheten är som den ska vet jag inte mer om idag än igår. Dock blev jag i morse lagd på en brits med fötterna fjättrade, lätt inåtvända, till en kloss. Därefter svävade en scanner fram och tillbaka i luften över min mage och höft i cirka 7 minuter. Sen var det tack och hej. Inom tre veckor bör jag kunna få ett besked, så det är bara att än en gång vänta och se.

Klockan 8 skulle jag vara där och det var i tidigaste laget för den här trötta hjärnan. Kom dit i sista minuten med andan i halsen, genomblöt av svett efter en snabb cykeltur i regnet, intrasslad i en blöt regnponcho som jag försökte veckla ihop – och blev ombedd att fylla i en hel A4-blankett om mitt hälsotillstånd. :( Helt ärligt, varför skickas inte den blanketten tillsammans med kallelsen så man kan fylla i den hemma i lugn och ro? En av frågorna var om jag äter kalciumtabletter och hur stor dos. HUR ska jag veta det, där i väntrummet? Jo, jag vet att jag äter dem, två om dagen, men dosen i mg??

En annan punkt var att uppge längd och vikt, nu och när jag var 25 år… Då blev det väldigt påtagligt att vikten är för hög. Den var visserligen alldeles för låg när jag var 25, men det skiljer ändå c:a 15 kilo. Inte blev det roligare när de tydligen inte litade på mina uppgifter utan bad mig kliva upp på vågen. Deras våg var inte riktigt överens med den jag har hemma, det blev plus två kilo till där. Tack och lov var jag precis lika lång (kort) nu som då.

När jag skulle därifrån fick jag en total blackout. Jag stod i regnet vid min cykel och försökte lokalisera mig. Var är jag? Vart ska jag? Vilken riktning är jobbet åt? Jag var helt lost! Och då ska sägas att sjukhuset ligger väldigt nära min bostad, så det borde inte vara något problem. Jag fick blunda, dra ett djupt andetag och samla mig innan jag kom på vilket håll jag skulle åt. Ibland blir jag verkligen rädd för mig själv.

Förresten, varför har folk ett så stort behov att tala om för mig att jag ser pigg och frisk ut? För det första vet jag att jag ser pigg ut, jag har speglar hemma, för det andra så är jag inte sjuk. Jag vet inte om det är för att folk tror jag behöver tröstas/uppmuntras? Eller om de helt enkelt inte vet vad de ska säga när de möter mig. Det enda jag vet är att jag är hjärtinnerligt trött på att höra det. Det som syns på utsidan speglar sällan insidan och mina återstående krämpor är osynliga för omgivningen. Ingen har någonsin tidigare under mitt 50-åriga liv talat om för mig hur pigg och frisk jag ser ut, så det behövs inte nu heller.