Utan anmärkning

Jag har tagit examen idag! Sista, avslutande läkarbesöket och jag klarade det utan anmärkning. Allt ser bra ut, mammografin visade inga konstigheter, mer än de väntade eftersom jag ju är opererad även i den friska sidan. Doktorn kände och klämde, lyssnade på hjärtat som slog fint och lungorna som lät bra. Bara en OK-stämpel i rumpan som fattas. :-)

Inför detta läkarbesök hade jag en liten fusklapp med mig om sånt jag skulle fråga om och mediciner jag behövde recept på. Det blir remiss till ortopeden för att kolla bentätheten efter mitt fall och frakturer i armbågen. Att jag köpt kalciumtabletter med D-vitamin tyckte doktorn var bra. Att jag sen glömde be henne om recept på fler tyckte inte jag var så bra.

Det ska även tas blodprover för att se om sköldkörteln är satt ur funktion eftersom vågen envist tickar upp varje vecka. Har gått upp ett kilo sen förra veckan och då ska vi ha i åtanke att jag promenerat en timme om dagen eftersom jag bestämt mig för att inte ta bussen hem från min arbetsträning. Hmm… Jag som alltid haft svårt att gå upp i vikt. Det kan också vara så att Sarotenen kickar igång ett sötsug som jag aldrig haft förut fick jag veta. Trots att vi pratade både länge och väl om mina Saroten lyckades jag totalt glömma bort att be om recept på fler. Förvånad någon? Inte jag i alla fall.

Värken jag har efter Letrozolen fick jag plötsligt veta inte kommer att försvinna förrän jag slutar äta dem. Andra har sagt att besvären försvinner efter några månader. ??? Vem ska man tro på? Med tanke på att jag har kvar stelheten på morgnarna och när jag suttit still ett tag, trots mina Saroten, så tror jag på dagens läkarbulletin. Jag får helt enkelt lära mig leva med det här. Efter två år ska jag tydligen byta till annan sorts antihormonpiller, för det har man kommit fram till ger bäst resultat. Då kan besvären försvinna, men då kommer väl andra biverkningar istället. ”Står du ut ett tag till?” undrade doktorn. Det känns inte som att  jag har något annat val, så ja, jag står ut. Jag har ju trots allt inte ont mer än precis när jag stiger upp och när jag har suttit ett tag. För övrigt rör jag mig ganska obehindrat och har inga problem med att gå långa promenader.

Och så den eviga frågan – när är det dags för rekonstruktion? Njae… man brukar ju vänta, särskilt om man tagit bort lymfkörtlar… Påstridig som jag är försökte jag få henne att förstå att för mig är det bra om det sker så fort som möjligt, medan jag fortfarande är arbetslös. Hon skulle kolla med ”brösträvarna” och återkomma. Jag håller tummarna, men förstår att det är ganska lång kö, så jag inser att det inte kommer att ske hux flux, men bara jag får komma till kön är jag nöjd.

Och i morgon är det fredag! Tänk vilken lyx att kunna se fram emot fredagen och helgen. De är inte längre dagar som alla andra dagar, allt flyter inte längre ihop som en enda grå massa. Man får verkligen helt andra perspektiv på tillvaron efter ett sånt här år!

Annonser

5 thoughts on “Utan anmärkning

  1. Härliga fredag, visst är det underbart att kunna skilja på veckodagarna. Ok stämpeln i rumpan behövs ju inte längre eller hur! Det är väl skönt att ha kommit så långt, rekonstruktion finns inte ens i min värld ännu. Bara tanken på att lägga sig under kniven igen känns inte aktuell. Fokuserar bara på att få igång kroppen först o främst.
    Önskar dig en underbar helg!
    Kram från ett blåsigt Blekinge (på tillfälligt besök)

    • Jag lägger mig hellre under kniven nu, än tillfrisknar till 100% och sen ska börja om från början igen. Lika bra att köra racet när man är igång liksom. Hoppas det går bra med din PT! :-)

  2. Jo, visst vill man ha rekonstruktionen så fort det bara går. Det handlar inte bara om hur länge man är arbetslös utan även om att man vill lägga allt bakom sig. Att få det hela som en ”parantes”! Jag måste erkänna att jag känner mig nästan desperat att komma igång med det!

    Jag har också insett att det är inte smärtsamt att äta aromatashämmare. Det är uthärdligt, men inte mer… får också ont av att sitta länge och sedan resa sig. Men jag är inte stel när jag vaknar. Men jag hade det innan jag fick BC fast inte så påtagligt så det är en del av att åldras också, tyvärr.

    Du får byta till Tamoxifen (eller generikan) för man har kommit fram till att ”switch-terapi” är mer effektivt än att köra på samma under fem år. Du får kanske vara beredd på att ta anti-östrogen/anti-aromatas i tio år för det verkar vara det senaste rönet just nu. Men det hinner säkert att ändra sig flera gånger innan du (vi) är där.

    Massor av snöiga kramar från Sibylla

    • Redan på Lydiagården förstod jag att det är på gång att man ska äta tabletterna i 10 år istället för fem, så jag är förberedd på det. Hoppas verkligen att kroppen så småningom vänjer sig vid tabletterna så jag slipper stelheten och därmed slipper peta i mig Saroten resten av livet. Jag vill bli pillerfri så långt det går!

      Visst är det så som du säger, jag vill också ha den här parentesen bakom mig, jag vill ha min rekonstruktion NU – är precis som du lite smått desperat över det. Tycker dock jag har ett bra argument till läkarna att passa på nu när jag är arbetslös. :-)

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s