Säg den lycka som varar

Opp å ner, ner å opp… ja det är mitt liv det senaste året. Och nu går det utför igen. Stelheten och värken är tillbaka, framförallt under fötterna och i benen, om än inte i full skala – än. Är det någon som vet hur långt det är till golvet när man är 161 cm lång (läs kort)? Oändligt långt kan jag informera om. Att plocka upp något från golvet utan att gå ner i nigande ställning för att nå ner är en omöjlighet. Vilken tur jag inte är längre!

Nu är det inte så att jag plötsligt en dag vaknade och var stel igen. Det har så sakta kommit krypande, men jag har valt att ignorera symptomen i tron att det försvinner av sig själv. Hur dumt är det på en skala? Cytodumt. Nu har jag gått på lägsta dosen Saroten sen början av oktober så det kanske är dags att dubbla dosen från 10 till 20 mg. Det skulle jag gjort för länge sen enligt ordinationen, men jag är inte känd för att följa ordinationer. Min strategi är nämligen att äta så lite piller som möjligt. Tycker det räcker med allt annat jag tvingats peta i mig under året. Det går ”sådär” kan jag säga. Jag får väl i alla fall testa och se om det kan hjälpa med högre dos.

Utöver likstelheten och värken har även mitt operationsärr börjat klia och strama. Nu – 10 månader efter operationen??!? Och det kliar på gränsen till outhärdligt i armhålan. Det stramande ärret försöker jag stretcha och massera bort, men klådan är det värre med. Därför har mina kära Tavegyl plockats fram igen, så jag åtminstone kan sova på nätterna.

Och som grädde på moset, för det kommer naturligtvis mer, har jag precis fått beskedet att jag har artros i min högra stortå. Har haft problem med den i många år. Inte heller det har gått över av sig själv – surprise – och nu kan jag inte ens ha skor med 2 cm klack utan att det skär som pilar i tån. Lösningen? Steloperation. :( Är det inte det ena så är det f*n ta mig det andra. Hoppas verkligen att detta sker innan jag ska börja arbeta igen.

Men det har i alla fall varit en solig och härlig höstdag idag och jag har varit ute på en två timmar lång promenad! Och det var ljuvligt att komma ut och röra på sig. :-)

Annonser

4 thoughts on “Säg den lycka som varar

  1. Men du följer väl ALLTID ordinationer..? ;-) Ta de piller du behöver för att må bra hör du det! Atros i tån kan inte vara så kul, själv har jag begynnande i båda knäna så vi kan ju ”bonda” över det nästa gång vi dricker te… Tantvarning på hög nivå. Suck. Det är tur vi är så förbaskat unga och snygga i övrigt! :-D
    Ta hand om dig och hoppas klådan tyder på bra läkning!
    (o vilken dag som helst nu när jag inte är superstressad ska jag kolla vidare på cv…) kram

  2. Promenader är alltid sköna och energigivande!

    Jag är 154 cm och är anonymt skitlycklig över att jag inte är längre. Det är jättelångt ner till golvet ibland, och det blir längre ner till fötterna med åren.

    Klådan kommer ifrån de nervändar som försöker ”hitta hem”. Jag har det också, och ibland känns det som jag går runt med en tennisboll under armen. Det kan tydligen hålla på i flera år.

    Hoppas innerligt att du känner att det går uppåt igen så snart det bara går.

    Kramar från ett stjärnklart Uddevalla

    • Ja PRECIS så är det! Beskrev det exakt så för min läkare förra veckan, som att ha en tennisboll i armhålan. Har faktiskt märkt en ökad känsel i huden på högerarmen på sistone, så det är förstås bra. Men flera år?? Ska det här aldrig ta slut? :(

      Det är som det är, två steg fram, ett steg bak – hela tiden…

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s