Kärringen mot strömmen

Under det här året har jag kommit i kontakt med en hel del underbara tjejer i samma eller liknande situation som jag. Jag har fått ett par nya härliga vänner, både via bloggen och i verkliga livet – och jag är så glad över det! Inget ont som inte har något gott med sig. :-) Under den värsta tiden behöver man prata med någon som verkligen förstår vad man går igenom. Någon att dela erfarenheter med. Någon att känna igen sig i, som kan bekräfta att det är ”normalt” att må som man gör. Någon som vågar skoja och skratta mitt i eländet. Man söker information, man hittar andras bloggar som blir viktiga källor till information. För det är där man får veta hur det verkligen är. Det är där man får ovärderliga tips. Man bara suger i sig och efter ett tag känns dessa främlingar som en del av familjen. Det känns viktigt. Då – när man är mitt uppe i det.

Men nu vill jag stänga dörren och gå vidare. Jag vill naturligtvis fortsätta att träffa de vänner jag fått under året. Jag kommer att fortsätta läsa de bloggar jag följt. Jag tycker det är roligt när någon skriver kommentarer här på bloggen, eller skickar mail och jag svarar mer än gärna på frågor och bidrar med upplysning och kunskap i den mån jag kan. Men jag har inget behov av att älta min sjukdom framlänges och baklänges i diverse grupper och föreningar, eller matas med det på TV. Då kommer jag aldrig att kunna gå vidare.

Jag öppnade för alla känslorna på Lydiagården, det var otroligt jobbigt och smärtsamt, men samtidigt väldigt befriande. En känslostorm utan dess like. Efter det vill jag stänga dörren om cancern och kasta nyckeln. Jag varken kan eller vill riva upp alla sår gång på gång på gång. Det räcker att jag blir påmind varje gång jag tar av mig kläderna och när jag ser mig i spegeln. Det räcker att hjärnan är lite vimsig ibland. Det räcker att kroppen visar sitt missnöje med diverse småkrämpor. Det räcker! Jag vill inte grotta ner mig i en sjukdom som jag (förhoppningsvis) har bakom mig.

Jag har därför inte sett cancergalan. Jag har heller inte köpt något rosa band. Eller några andra rosa produkter. Varför ska jag göra det just i år, när jag inte gjort det tidigare? Inte för att jag inte tidigare kommit i kontakt med cancer, för det har jag verkligen. Jag såg min far tyna bort i cancer, det gick på 4 månader och han var alldeles för ung. Han hade två bröder och en syster som dog i cancer. Min mamma opererades för tarmcancer och andra närstående har också drabbats av olika former av cancer. Det handlar inte heller om att jag är känslokall. Men det finns andra sätt att bidra. Just i år har jag bidragit med att lämna hela min kropp till forskningen.

Oktober har alltid varit ”min” månad, både jag och Bertil fyller år denna vackra höstmånad. Men Rosa Bandet har tagit över oktober. Jag är så oerhört trött på att matas med cancer överallt – cancer i allmänhet och bröstcancer i synnerhet. Vart jag än vänder blicken blir jag påmind, inte bara om min egen sjukdom utan även om pappas cancer och hastiga bortgång. Det är insamlingar, rosa band, jippon och allt kulminerar i en gigantisk gala för att samla in pengar till cancerforskningen.

Jag säger inte att det inte är bra att det samlas in pengar, för det behövs naturligtvis massvis med pengar till forskningen för att kunna komma fram till nya och bättre behandlingsmetoder. Jag hoppas verkligen att man snart kommer fram till något bättre än cytostatika. Något som bara dödar cancercellerna, men låter de friska vara. Jag hoppas de kommer på hur de ska kunna skilja agnarna från vetet, så inte alla behöver gå igenom denna förfärliga behandling.

Utan alla pengar till forskningen hade jag kanske inte suttit här idag. Men det blir liksom för mycket. Jag vill inte ha nåt rosa band. Jag vill inte skylta med min sjukdom. Visst, folk har sett mig halvskallig länge nu. Det syns att något hänt. Men sätter jag på mig det rosa bandet så vet alla plötsligt vad. Jag hade lika gärna kunnat sätta en stämpel i pannan. Jädra kommersiellt jippo. Men visst, det ger ju resultat. Jag är kluven. Pengarna behövs och mer därtill, men det blir för intensivt.

Jag förväntar mig inte att alla ska förstå hur jag känner. Men jag känner instinktivt att man måste akta sig för att bli sin sjukdom. Jag är mer än en cancertumör, den är borta nu och jag vill återgå till ett normalt liv.

Annonser

5 thoughts on “Kärringen mot strömmen

  1. Hej Else! Mitt namn är Jessika, jag arbetar på Unilabs AB, och arbetar med mammografi i Skåne och Mellan Sverige.
    Vi ser i din blogg, i ett inlägg från den 20/2-2013, att du visar upp den nyckelring vi har tagit fram samt länkar till vår sida och flyer. Vi vill tacka dig så jätte mycket för detta, det är viktig information som vi arbetar mycket med, för att sprida till kvinnor. Vi undrar hur du har kommit i kontakt med vårt material och hoppas att du vill fortsätta att sprida budskapet om att gå på sina mammografier i din blogg.

  2. Tro mig, jag förstår precis vad du menar! I elva månader så händer det ingenting och helt plätsligt – från ingenstans- så kommer det rosa bandet och den ska befria oss från allt ont…
    Mitt nya motto är att ”cancer är inte rosa, det är nattsvart!” Och min åsikt om det hela vet du redan!
    Jag tillåter dig att stänga dörren till detta! Jag motsätter mig inte det! Men lova att du finns i mitt liv ändå! Jag vet hur du känner dig för jag känner likadant. Min spegelbild är din spegelbild. Vi är systrar även om vi aldrig mötts i verkliga livet. Jag älskar dig även om vi aldrig träffats. Du har hjälpt mig genom mina svårigheter och jag hoppas att du hjälpt mig genom dina!
    Du är en toppenbrud! Else rules!!!
    Kramar från bohuslän
    /Sibylla

    • Såklart jag kommer att finnas kvar i ditt liv! :-) Jag vill inte slänga bort det positiva som kommit ur det här. Jag vill bara inte älta det som har varit och väcka allt till liv igen genom att vara med i cancerföreningar och cancergrupper. Jag orkar inte se cancergalor och riva upp alla sår. Jag orkar inte läsa om alla kändisar som ”kommit ut” med sin cancer. Jag vill inte skylta med ett rosa band eller annat rosa. Jag vill bara leva ett normalt liv. Att det sen inkluderar en sjukdom jag haft, det får jag leva med. Det kommer säkert att hända en hel del cancerrelaterat även framöver. Jag vill bara inte överdriva och bli min sjukdom. Men jag tror du förstår precis vad jag menar. :-) Vi ses på våga bloggar även framöver, var så säker!

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s