Inte flygfärdig

I bilen på väg upp till Lydiagården var det både regn och solsken på samma gång, vilket resulterade i den vackraste regnbåge jag någonsin skådat. Den var så klar och tydlig i sina färger och den böjde sig över vägen, med ena änden i ett buskage bara ett stenkast från oss. Hade vi haft möjlighet hade jag velat stanna och springa över till busken för att leta efter kistan med guld som sägs ska ligga där regnbågen slutar. Vi körde mot regnbågen, vi körde under den och var plötsligt ute på andra sidan. Det var ett magiskt ögonblick.

Det ögonblicket får symbolisera min vecka på Lydiagården. En vecka med ömsom tårar och ömsom skratt. Där hittade jag min kista med guld. Underbara människor som fanns där för att plocka upp spillrorna av mig och sju andra före detta bröstcancersjuka kvinnor. Vi har fått så mycket kunskap, fått svar på så många frågor. Sju underbara bröstsystrar att dela erfarenheter med. Skrattat tillsammans för att i nästa ögonblick brista ut i gråt. Befriande! Både skratten och tårarna. Sist men inte minst en helande miljö. Mina korta ensamma promenader i skogen har varit som bomull för själen. Knuten i magen löstes sakta upp allt efter som veckan gick.

Skogspromenad vid Lydiagården

Jag har ju tyckt att jag var ute på andra sidan cancern efter sista strålningen. Cancertåget hade nått slutstationen. En något skakig resa, men ändå som på räls. Vägen har varit utstakad av någon annan, bara för mig att följa med som en ofrivillig passagerare. Operation → cellgifter → strålning. Framme. Tack och hej. Äntligen dags att kliva av. Dags att gå vidare. Fäll ut vingarna. Flyg – du är fri. Men vingarna ville inte bära. Jag var inte flygfärdig. Istället infann sig känslan av att stå vid ett stup. Ett steg till och jag skulle falla handlöst ner i ett stort svart hål.

Veckan på Lydiagården har fått mig att inse att cancerresan inte är slut även om tåget har stannat. Jag har förstått att jag inte står framför ett stup, jag kommer inte att falla handlöst. Jag står istället framför en brant uppförsbacke. Sista etappen på resan är en mödosam klättring och jag börjar min klättring nu. Den kommer inte att gå på räls. Jag kommer att ramla ner igen, många gånger, innan jag till slut är uppe på toppen. Och först när jag är där kan jag se ljuset och fälla ut vingarna för att flyga igen.

En sådan rehabiliteringsvecka borde verkligen ingå som standard i cancerbehandlingen. Operation → cellgifter → strålning → rehabilitering. Varför ska man själv behöva be om det? För vi är inte ute på andra sidan cancern efter sista behandlingen även om vi tror det. Och även om alla andra runt omkring förväntar sig att allt nu ska bli som det var förut. Det är bara att inse att det finns mycket kvar innan man fungerar igen. Det tar tid att komma tillbaka och det får lov att ta tid. Och det blir inte som förut.

Alla som läser det här och som sitter på cancertåget, se till att få komma på rehabilitering! Den är livsviktig!

TACK till all personal på Lydiagården för att ni finns! Tack för att ni är så engagerade. Tack för att ni fångade upp mig när jag föll. Tack för att ni lyssnade. Tack för en fantastisk vecka med fantastisk god mat. Hade jag kunnat hade jag kidnappat kokerskan! :-)

Tack också till alla härliga medsystrar för alla goa skratt och för att ni delade med er. Jag var inte alltid där med er, men var i desperat behov av egen tid. Det tror jag alla förstod.

3 thoughts on “Inte flygfärdig

  1. Så vackert du beskriver din mer frivilliga resa till och på Lydiagården. Själen har så mycket att hämta upp efter allt som kroppen har varit med om.
    Hoppas också på rehabilitering efter min ofrivilliga resa och Lydiagården låter som en härlig plats att komma till. Kanske nåt för dig o mig sen Karin.
    Stärkande kramar på din uppförsbacke från en medsyster.

  2. Låter som det varit en bra, skön och givande vecka! Och du, vi är många som gärna knuffar på lite bakifrån så att du kommer upp för den där backen… Stor kram!

  3. Käraste Else,
    Är så oerhört glad för din skull, tänkt så mycket på dig sen ditt senaste inlägg. Glad för att du kom iväg till Lydiagården och glad för att verkar ha haft en bra vecka, med både egen tid och skratt och gråt. Jag ska definitivt försöka göra detsamma när det här är över, fick min sista i onsdags så nu är det soffläge ett par dagar innan livet återvänder för gott denna gången hoppas jag. Längtar efter att åka ner till Malmö, men snart så…..
    Kramar i massor från morfinlandet :-)
    Karin

Kommentarer inaktiverade.