Skenet bedrar

Det finns en bok som heter ”Hundraåringen som försvann”. Jag vet var hundraåringen finns! Han har flyttat in i mig. Jag dras nu med en kropp som tar lång tid att veva igång på morgonen. En kropp som kan ta flera minuter att räta upp när jag suttit still en stund. En kropp som känns som om den sprungit maraton, både fram- och baklänges. Det värker i benen, i ryggen och under fötterna. Jag blir andfådd av minsta lilla ansträngning. Antagligen är detta resultatet av några veckors knaprande av Letrozol, de små, bruna antihormontabletter jag ska äta varje dag de närmaste fem åren. Förutom stelheten exploderar kroppen då och då i enorma svettningar, som bryter ut plötsligt och utan att jag ens rör mig. För att inte tala om att jag vaknar flera gånger varje natt badande i svett.

Jag ser oförskämt frisk och fräsch ut, får jag ständigt höra. Känner mig för den delen också frisk och har varit pigg och i farten hela tiden. Men skenet bedrar. Jag känner nu att piggheten sakta håller på att fasas ut och övergå i apati och handlingsförlamning. Jag är trött, inte sömnig, men trött. Minsta lilla jag ska göra känns som ett oöverstigligt hinder. Jag kommer liksom inte loss, allt jag tänker måste göras förblir ogjort. Jag glömmer mitt i steget vad jag håller på med. Jag tappar orden mitt i en mening. Jag känner mig allmänt vimsig. I fredags var jag och handlade. När jag kom hem satte jag kassen på köksstolen, konstaterade efter kort tankeverksamhet att jag inte handlat några kylvaror så den kunde jag vänta med att packa upp – orkade inte ta tag i det just då. Fyra timmar senare upptäckte jag förvånat min ouppackade kasse på stolen och började motvilligt packa upp. Längst ner i kassen låg ett paket smör…

Om denna sinnesslöhet beror på Letrozolen eller det faktum att jag utsätts för dubbel stråldos låter jag vara osagt. Det kan för all del vara en kombination av båda, tillsammans med ständigt avbruten sömn. Jag vet bara att det är jobbigt. Jobbigt att vara så glömsk. Jobbigt att tappa orden. Jobbigt att inte kunna röra sig normalt. Jobbigt att vara så apatisk. Jag känner mig trasig i själen. Men det är trots allt inte alls lika jobbigt som att vara utslagen av cytostatika. Jämfört med cytostatikan så mår jag förträffligt. Allt är relativt.

Idag har Bertil skrivit in sig på Arbetsförmedlingen och i morgon (måndag) ska han gå dit och anmäla sig så inskrivningen blir aktiverad. Han har också varit flitig med att skriva och skicka iväg en ansökan till City Gross som ska öppna nytt i Malmö. Innan han slutade på Willys pratade han med butikschefen där och ombads lämna in sitt CV med beskedet att de troligtvis behöver folk på helgerna i höst. Men det fanns inget löfte om anställning. Så nu är vi två arbetslösa i familjen. En situation som inte hjälper ett dugg på tröttheten och håglösheten. Oron för framtiden har tagit ny fart.

Ny orörd vecka ligger framför mig, med fem dagars tröttsamt pendlande till Lund i sikte. Hoppas jag känner mig lite piggare i morgon. Om jag sakta ska bli tröttare allteftersom behandlingen fortskrider vill jag inte ens tänka på hur jag ska orka fullfölja det här. Jag får väl sova på bussen.

Annonser

6 thoughts on “Skenet bedrar

    • Tack för ditt inlägg! Jag tittade som hastigast in på din blogg och inser än en gång hur lyckligt lottad jag är. Tänk om alla friska där ute lärde sig uppskatta det de har istället för att leta efter felen.

      Jag kommer att följa dig framöver!
      En riktigt stor styrkekram till dig!

  1. Styrkekram till dig! Du vet att du alltid har landat på fötterna hittills och det kommer du göra den här gången också, men förstår att det inte går att släppa oron för det. Håller öronen öppna om något dyker upp som skulle kunna passa Bertil..

  2. Kära Else,
    Jag lider med dig, vad jag kan komma ihåg var min strålbehandling inte så jobbig, men tröttheten känner jag igen och med tanke på att du får dubbel dos, tror jag säkert att det är en av bovarna i dramat. Önskar jag kunde skicka dig lite extra energi på posten eller över nätet, men den får vi hämta någon annanstans för jag har inte heller något överskott direkt :-).
    Skit i morgondagen, du har väl nog med elände att klara dagen idag, morgondagen springer inte iväg, den finns där vare sig vi vill eller ej.
    KRAMAR i massor (kanske ger det lite energi i alla fall)
    Karin

    • Hihi, ja spara du på den lilla energi du har, du lär behöva den. ;) Det ordnar sig nog vad det lider, men jag kan inte låta bli att grubbla ändå ibland.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s