En långhårig kiwi

Det är en väldig tur att jag gick kursen Look Good… Feel Better i våras så jag vet hur jag ska göra för att hitta mina ögon. Just nu finns en (1) ögonfrans kvar. Eller rättare sagt, den fanns kvar i morse, fram till jag klippte av den. Det såg ärligt talat inte klokt ut! Som en liten antenn som stack upp. Dock kan jag trösta mig med att det redan finns flera nya på gång, som just nu är typ 1 mm långa (läs: korta). Jag längtar tills de har växt till sig, för nu märks det verkligen vilken nytta man har av sina ögonfransar. Dels får jag in en massa skit i ögonen, dels rinner de hela tiden. Fransarna skyddar helt klart ögat. Ögonfransar växer ut på 4-8 veckor har jag läst mig till, undrar om det bara gäller friska människor eller även oss cytostatikaförgiftade…

På hjässan frodas fjunen. Som en annan cytostatikabehandlad kvinna sa som jag fått kontakt med; ”man ser ut som en långhårig kiwi”. Precis så är det! :-) Jag klappar på kiwin hela tiden och känner på fjunen. Det är på gång! Har idag varit utan sjal igen, det är jätteskönt att slippa ha något på huvudet hela tiden och underbart att känna vinden i håret. Vilken tur att jag skulle gå igenom det här under sommarhalvåret!

Ena tummen och ena pekfingret är numera inlindade i plåster för att hålla naglarna på plats. De två är värst åtgångna. Midsommarafton vet jag inte hur jag bar mig åt, men jag lyckades fastna med/stöta i samma tumnagel fyra gånger och sista gången halkade tummen så det började blöda runt hela nageln när jag smörjde fötterna med fotkräm. Hur lyckas man? Det gjorde så ont att jag låg och grät för mig själv i en kvart. :(

På äventyr med sommarkortet
Idag var det utflyktsdags! Vår första resa med årets sommarkort gick till Åhus. Fråga mig inte varför, men det kändes som en bra idé från början. För att komma dit måste man ta tåget till Kristianstad och sen buss. Hur svårt kan det vara? Tyvärr har hållplatserna i Åhus inte några klara namn som talar om att man är i centrum, men det kan väl inte vara så svårt att se om man är det, tänkte vi och forskade inte mer i det.

Efter fem hållplatser i Åhus, som ingen av dem kändes särskilt central, fann vi oss plötsligt på andra sidan byn och ute på landsvägen igen. Ups! Vi skyndade oss att trycka på stoppknappen och gick av och där stod vi ”mitt i spenaten”. Bara ängar runtomkring. Nästa buss tillbaka till Åhus skulle gå om 45 minuter. Ridå. :( Vad gör två rådiga kvinnor då? Jo vi beslutar oss för att promenera tillbaka, åtminstone en hållplats. Kan väl inte vara så långt?

Vi gick kanske 50 meter sen fick Susanne syn på en skylt om cykelbana till Åhus. Rakt ner genom skogen. Såklart vi skulle ta den – det måste ju vara närmare och bra mycket mysigare än att gå på landsvägen – bestämde vi och avvek från vägen. Kort därefter kom vi till en liten korsning. Där var det förvisso skyltat med cykel-/gångbana åt vänster, men det kom vi snabbt fram till var åt fel håll och fortsatte på inslagen bana på den asfalterade skogsvägen. Vi hade ju helt klart för oss åt vilket håll Åhus låg. Det dröjde väl inte allt för länge innan den asfalterade skogsvägen övergick i sandstigar och överallt vi styrde kosan hamnade vi på privata tomter. Men nu var det för sent att vända tillbaka. Till slut irrade vi oss ner till stranden och valde att gå längs vattenbrynet mot Åhus. Bra fotpeeling om inte annat. En liten ”genväg” på totalt cirka 1½ timme bara för att vi inte orkade stå vid en hållplats i 45 minuter…

Åhus… vem vill bo i Åhus och varför? Inte konstigt vi missade centrum, det finns knappt ett. Vi är glada över att vi i alla fall fick en härlig naturupplevelse, för Åhus i övrigt var inte mycket att hänga i granen. Efter att utsvultna ha kastat oss över var sin kebabtallrik tog vi bussen till Kristianstad istället och stapplade runt lite på stan där innan vi fann det för gott att ge upp och åka hem.

En alldeles underbar dag! Perfekt sommarväder, perfekt utflyktsväder. Och en upplevelse rikare att skratta åt när vi sitter i vintermörkret och tänker tillbaka på sommaren. I morgon är det dags för den årliga trippen till Helsingör. Om vi orkar.

Annonser

4 thoughts on “En långhårig kiwi

  1. Du vet att smarta telefoner har gps och kartor va..? Födelsedagsönskan? Kanske bra att ha någongång ibland när vägen inte går dit den bör (för det kan ju inte ha med ert lokalsinne att göra) ;-) Låter som en rätt mysig tur trots allt! kram

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s