Sjukhusrapport

Det bästa med att bli inlagd på isoleringen är att man äntligen får tiden att ta det lugnt och tänka på sig själv så man kan bli frisk. Man kan liksom inget annat än ligga där och koppla av och försvinna in i dimman – utan att ha dåligt samvete över att man inte har handlat, fixat mat, bäddat, diskat, städat… Utan att ränna fram och tillbaka med ett ”ska bara” i tankarna hela tiden. Det är som att ta in på ett ”all-inklusive-hotell”. Singelrum och balkong med eftermiddagssol, renbäddat varje dag, mat tre gånger om dagen plus både mellanmål och kvällsmacka. Dessutom blir man uppassad dygnet runt, bara att trycka på lilla knappen så kommer de trevliga sköterskorna med ett leende på läpparna. Penicillin rakt in i PICC-linen och smärtstillande så fort man ber om det. Det kan inte bli mycket bättre.

Värre då för tonåringen som plötsligt ska klara sig själv i fyra dygn, ensam hemma med oron över en mamma på sjukhus och ingen vuxen att prata med. Jag vet ju själv hur orolig man är när föräldrarna blir sjuka och åker in och ut på sjukhus. Skillnaden är att när mina föräldrar blev sjuka var jag vuxen och van att klara mig själv. Bertil säger inte så mycket, men han kan ju å andra sidan inte ventilera sin oro med mig som är sjuk. Jag vet inte hur han mår innerst inne. Men jag vet att jag har en pärla till son, som erbjöd sig att ta hand om tvätten i torsdags! Det värmde ett modershjärta. :-)

Jobbiga biverkningar
Den här nya cytostatikan, Docetaxel Actavis eller Taxotere som de kallar den, är verkligen tuff. Yrseln från FEC har jag sluppit, men smaklösheten och muntorrheten är sju resor värre. Förut kunde jag i alla fall dricka mig otörstig. Denna gången har det varit som att fylla munnen med en näve sand varje gång jag druckit en klunk vatten. Det enda som funkat någorlunda har varit glass. Förut gick vissa smaker igenom, som salt och surt, men denna gången har det varit som att äta papper. Det är tur jag åtminstone känner hunger, så jag äter bra ändå. Se mer om biverkningar under fliken ”Taxotere biverkingar”.

Smaken är på väg tillbaka nu och vatten släcker åter igen törsten. Värken i kroppen går inte att värja sig för, den sitter i skelettet och det är bara att kapitulera för alla smärtstillande tabletter. Nu är det två Panodil + en Tramadol var femte timme ungefär, så håller jag mig någorlunda smärtfri. De hjälper dock inte på fingertopparna och naglarna. Men jag ska inte klaga, på avdelningen låg det människor med andra cancersjukdomar som skrek högt av smärta… Det finns många som har det värre än jag.

Farligt låga värden 
Tydligen går Taxen även hårt åt blodvärdena. I tisdags vaknade jag som bekant med hög feber och jag fick komma in för provtagning. Skickades även på lungröntgen för säkerhets skull, men allt var okey där. De neutrofila värdena var dock nere under 0,1 (normalvärde 1,6-7,5) vilket innebär att jag var mycket infektionskänslig. Därför blev det omedelbar isolering och penicillin i PICC-linen var sjätte timme.

På torsdag eftermiddag hade värdena stigit till 1,1 vilket innebar att isoleringen hävdes, dörrarna till rummet öppnades och jag var fri att röra mig på avdelningen hur jag ville. Dock inte fri att lämna sjukhuset…

Trasig klocka
På torsdagen ballade också min lilla ringklocka ur. Den började leva sitt eget lilla liv och jag fick besök av sköterskorna var femte minut som undrade vad jag ville. ”Jag har inte tryckt på knappen” sa jag. Till slut blev det bara hysteriskt roligt, de stod där i dörren och vinkade och jag låg i sängen och vinkade. På eftermiddagen när Bertil var och hälsade på var den konstigt nog tyst i ett par timmar. Jag vågade inte trycka på knappen, man ska inte väcka den björn som sover, så jag gick ut i korridoren när jag behövde mer piller. Men sen fick den spatt igen och höll sköterskorna – och mig – igång hela eftermiddagen och kvällen. Någon reparatör kom det inte, trots att de ringt efter en fyra gånger. Stackars sköterskor.

På kvällen kom Lotta, vår ena kursledare som jobbar natt på avdelningen, in för att hälsa och satt väl hos mig och pratade i minst 20 minuter, under hela den tiden höll sig klockan tyst. Hon hann inte mer än lämna rummet så satte den igång igen. Det hela slutade med att de fick skruva loss hela insatsen från väggen för att få lugn och ro. Jag var ju inte sjukare än att jag kunde gå ut och kalla på hjälp om jag behövde den.

Liten sinnesundersökning
På fredagen hade jag ett långt och givande samtal med ännu en ny läkare, Sara Kinhult. Hon var mycket trevlig och verkade ha all tid i världen. Det blev ett bra samtal och hon lyckades övertyga mig om att strålbehandlingen nog är bästa alternativet för mig. Det blir i augusti – i Lund. Nästa behandling med Taxen kommer dosen att sänkas med 10% och jag ska börja med mina Zarziosprutor tidigare för att försöka förhindra att mina värden ska bli så låga igen.

Sen fick jag det glada beskedet att jag skulle få komma hem, men först skulle jag få två påsar blod som jag lyckats tigga mig till. Sköterskan som tog prover på mig frågade om jag hade någon som hämtade mig. ”Nja, hämtar och hämtar, min son kommer och håller mig sällskap hem. Jag har cyklat hit” sa jag. Den minen jag möttes av då går inte att beskriva. ”Du har cyklat…??!” Om hon hade kunnat hade hon nog skickat remiss på sinnesundersökning, med risk för att jag blivit inlagd för gott.

Äntligen hemma
Att ligga på isolering för mig är verkligen att vara isolerad. Jag tillhör den antika sorten som har en antik mobil som man kan ringa på och skicka sms med. Här finns ingen aj-fån, så något Internet har jag inte haft tillgång till, mer än de gånger Bertil hälsat på så jag åtminstone har kunnat läsa mail. TV:n på rummet hade inte många kanaler att erbjuda, TV4, TV2, SVT24, DR1, DR2, Barnkanalen och kunskapskanalen. Tjohoo…

Jag har löst väldigt många korsord. Och sovit. Nu är det skönt att vara hemma igen, men jag är ofantligt trött. Det var nog inget högoktanigt blod jag fick denna gången. Men jag har tur, Susanne kommer och lagar mat åt mig i eftermiddag, så slipper jag tänka på det. :-)

Annonser

2 thoughts on “Sjukhusrapport

  1. Usch vad skrämmande Taxoteren låter :0(
    Det är dags för mig och min första den 13 juni.. Undrar hur det ska bli..
    Skönt att du är hemma och bättre det blev några dagar för dig :o(
    JA inget vidare att ligga på sjukhuset och isoleringen kan jag förstå men samtidigt så får man ju den hjälp man behöver och kan känna sig trygg..
    Var rädd om dig // Kram Kram

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s