Med flaggan i topp!

Jag lämnar härmed period tre på cytostatikaresan med flaggan i topp! Det var länge sen jag mådde så här bra. Måste ha varit blodtillförseln i fredags som gjorde susen. Fulltankad med Betapred är jag, men känner ingen större skillnad mot innan. Bortsett från att jag känner mig ovanligt pigg för att vara förbi midnatt. Vi får väl se om jag kan somna om en stund. Men jag är inte så orolig för sömnen, jag är försedd med en helt ny burk med 100 insomningstabletter. :-) Tänker dock öka dosen från en halv till en hel bara för att vara på säkra sidan. Vill INTE ligga hela natten och snurra och fundera.

Onsdag 15/5 klockan 11:15 börjar nästa resa, ännu en resa rakt in i ovisshet. Rakt in i helvetet kanske. Vad händer nu? Hur kommer min kropp att reagera på nästa giftattack? Även om det är nytt, så känns det ändå lite som ”been there, done that”. Inför första behandlingen för två månader sedan, den 13 mars, stod jag inför samma ovisshet. Det gick ju bra den gången och de följande gångerna också. Ja, jag har varit obeskrivligt trött – nej inte trött, jag tycker trött är ett alldeles för enkelt ord; avtrubbad, orkeslös, yr, matt, apatisk är mer känslan – men jag har trots allt sluppit illamående och andra biverkningar som man läser om överallt. Alla får inte alla biverkningar helt enkelt.

Mitt motto är att man inte ska oroa sig i onödan. Man måste vara förberedd på vad som kan ske förstås och därefter se allt man slipper som en bonus. Fokusera på det som är positivt istället för det som är jobbigt. Med positivt tänkande mår man bättre är min övertygelse. Jag har fått många bonusar och jag mår trots allt väldigt bra, så här långt i alla fall. Två månader har gått redan, tiden går fort.

Ovissheten är förstås inte fullt lika stor denna gången som första, då jag redan är bekant med cytostatikamottagningen och rutinerna där. Det är inte längre ailens som smyger omkring. Jag känner min sköterska, som förvisso är ny denna gången då Anna slutat, men Lisbeth håller i cancerkursen och jag känner mig trygg med henne. Biverkningarna vet jag dock inte hur det blir med, vilka får jag, vilka slipper jag? Som att kasta sig rakt ut för ett stup, utan lina, utan fallskärm. Faller jag hårt, eller mjukt? Oavsett vilket vet jag av erfarenhet att jag så småningom kommer upp till ytan igen. Och jag hoppas att jag mår precis så bra som jag gör just nu den 7 juni när Bertil tar studenten! Det är en milstolpe i hans liv jag verkligen inte vill missa.

Från och med onsdag 15/5 ungefär vid 13-tiden kan jag börja räkna ner! Då är det bara två behandlingar kvar. :-)

Annonser

2 thoughts on “Med flaggan i topp!

  1. Klockan är 11:11 när jag skriver detta, så det är fyra minuter kvar innan du påbörjar nästa behandling och jag håller alla tummar och tår för att denna omgång blir så bra som möjligt! Stor kram ♥ Du finns i mina tankar och tack vare dig fick jag en viktig påminnelse som gör att jag kramar om brösten extra hårt i duschen.

    • Tack för omtanken! :-) Jag mår bra hittills i alla fall, men det brukar ta någon dag innan man känner av giftet.

      Bästa sättet att känna på brösten är faktiskt när du ligger ner på rygg. Jag kände inget när jag stod upp i duschen. Sen är ju mammografin viktig förstås, har jag lärt mig ”the hard way”.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s