Surrealistiskt

Så står man till slut där, framför dörren med stort D. Dörren som markerar gränsen mellan mitt gamla välbekanta, trygga liv och det nya, ovissa – ofattbara. Framför Dörren, där jag på andra sidan kommer att lämna över hela mitt liv i någon annans händer. Våning 4, Cytostatikamottagningen. Jag vet att när jag öppnar Dörren finns ingen återvändo. ”Bara gå in och sätt dig i väntrummet längst ner i korridoren så kommer vi och hämtar dig”, var instruktionerna. Jag sväljer, jag sms:ar Bertil att nu är jag här och kommer att stänga av mobilen. Blundar, drar ett djupt andetag och drar i dörren. Adjö livet som jag känner det.

På andra sidan finns en lång korridor, som det finns på alla sjukhus. Det är ganska tomt i korridoren just nu. Längst ner, VÄLDIGT långt ner känns det som, finns väntrummet. Väntrummet är mörkt. Eller egentligen är det såklart inte det, man ska väl kalla det mysbelysning, hemtrevligt och varmt. Men för mig, som kommer in genom Dörren för första gången känns det som att jag går mot ett stort svart hål, en grotta. Halvvägs framme kommer min sköterska mig till mötes. Anna heter hon. Hon hälsar mig välkommen, ber mig sätta mig i grottan (nä hon uttryckte sig inte så) och jag gör som jag blir tillsagd. ”Ta gärna något att dricka” tror jag hon sa, men jag vill inte ha något att dricka. Jag hittar en ensam stol och sätter mig med ryggen mot alla andra, precis innanför väntrumsgränsen. Tittar inte på någon. Vill inte se, vill inte synas.

Det dröjer inte länge innan Anna kommer och hämtar mig. Jag får en säng i en hörna, i ett rum med 8 andra patienter som redan ligger kopplade till sina droppställningar. Ingen ser särskilt glad ut, några ser ut att sova, en del har anhöriga på en stol bredvid sig. Här är nog inte läge för några klämkäcka kommentarer, om man nu skulle känna för att kläcka ur sig några sådana. Dem får man spara till ett annat tillfälle.

Jag tar av mig ytterkläderna och installerar mig, Anna informerar om vad som ska hända idag, tror jag. Jag försöker verkligen lyssna, men det är så mycket man ska ta in. Sängen hissas upp. Hon kollar min PICCline och det ser bra ut. Den spolas, jag får medel mot illamående och sängen hissas ner igen. En droppställning kopplas in och tre påsar hängs upp. En med koksalt, två med cytostatika. Den tredje cytostatikan sprutar Anna under 5 minuter in manuellt, sittande på huk bredvid mig. Stackars människa! Sen kommer den röda cytostatikan och den rinner rakt igenom, jag blir vansinnigt kissnödig. Efter besök på damrummet kopplas den sista påsen in.

Det är inte mycket man kan göra medan giftet droppar in i blodet, så jag ligger och tittar i taket och ut genom fönstret. Det snöar. Tror jag. Måste fråga sköterskan om jag hallucinerar eller om det verkligen kommer snö. Tack och lov är det snö…

Hela situationen känns surrealistisk. Jag är fjättrad vid en droppställning och kommer ingenstans. På bordet bredvid står en Ramlösa. Runt omkring ligger andra patienter med sina dropp och ingen ser särskilt välmående ut. Patienter går, nya kommer. Kala väggar, kall belysning. Sköterskor i vita rockar springer fram och tillbaka med pärmar, sterila dukar, pappersbackar, filtar, kanyler, påsar med diverse vätskor och jag vet inte allt. Varje gång de ska hänga upp ny cytostatika hos någon tar de på sig gula rockar över ordinarie kläder och vinylhandskar för att skydda sig. En av sköterskorna har knallröda knästrumpor med stora olikfärgade prickar på och röda tofflor på fötterna. Jag känner mig som om jag vore kidnappad av Aliens och utsatt för en massa experiment. Man kommer in frisk och går därifrån sjuk. Typ.

Efter tre timmar kan jag klä på mig och gå hem. Med instruktionerna att jag måste spola två gånger på toaletten de första dagarna så det inte finns kvar något gift i toalettstolen. Vad är det de stoppat i mig?? Jag mår fortfarande som vanligt. Har inte fällt en tår – det gör man inte i ett rum fullt med andra patienter där flera dessutom ser ut att ha det sju resor värre än jag. Cyklar hem, går och handlar, skickar några mail, ringer och bokar tid för omläggning hos vårdcentralen, lagar mat, diskar, ringer några andra samtal och slänger mig i soffan. Känner mig omtumlad, yr och nästan som om jag druckit alldeles för mycket vin. Men hjärnan är klar, bara kroppen som liksom svävar.

Mår fortfarande bra, har köksbordet fullt med medicin som SKA tas mot illamående flera gånger om dagen, med start i morgon. Är trött, men inte sömnig. Anna säger att jag kommer att vara trött men kommer inte att bli piggare av att sova. Det gäller att försöka leva som vanligt och göra sådant man brukar, även om det kanske tar längre tid, även om man är trött. Och jag tänker jävlar i mitt hjärta inte låta mig besegras av det här! Jag ska slå knock out på det här giftet. Jag ska slåss för min vardag och mitt liv – och min son!

Det finns så mycket mer jag kunnat berätta om idag, men det går helt enkelt inte att beskriva. Kanske en annan dag, nu ska jag krypa ner mellan lakanen. Kommer säkert att drömma om Aliens i gula rockar.

Annonser

One thought on “Surrealistiskt

  1. Du kommer att fixa det här Else! Jag vet det! Men djädrar anamma vilket helvete du måtte gå igenom – stå på dig! Och tack för att du gör oss andra delaktiga.

    Kram

    Susanne

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s