Arg och frustrerad

Det är ju en jädrans tur att jag inte behöver min peruk än, den hade garanterat blåst av idag! Undrar hur säkert en sådan sitter på huvudet egentligen, skulle man våga sig ut i sådant här blåsväder med löshår? Man kanske kan sy fast små sidenband att knyta under hakan för säkerhets skull. :-) Nu har jag tack och lov egna håret fast förankrat på skallen än så länge, så det var ingen fara med att ge sig iväg till svärföräldrarna som bjöd på god middag ikväll.

Den som ser fram emot att läsa en glad och positiv blogg idag kan sluta läsa här och bara njuta av de vackra penséer jag köpte på torget. En liten förkänsla av våren, trots att det är bitande kallt ute. Det är svårt att föreställa sig att jag igår satt i solskenet och njöt av 20 grader på balkongen.

penseer

Jag var hos en ny kurator idag, den gamla hörde till bröstmottagningen, den här hör till onkologen. Ett fullständigt meningslöst besök. Jag börjar bli trött på att berätta om mig själv, min sjukdom och mitt liv om och om igen för främmande människor. Trött på att folk tittar på mig som om jag vore ett ufo när jag säger att min sjukdom inte är mitt största problem utan att det finns andra saker som är mycket värre och tar upp all min energi. Trött på alla välvilliga personer som ”klappar mig på huvudet” och säger åt mig att jag måste tänka på mig själv och ta hand om mig, jag måste tillåta mig vara sjuk, jag får inte stressa, jag måste släppa fram mina känslor. Bla, bla, bla. Man får nästan be om ursäkt för att man inte sitter och gråter!

Den enda känsla jag känner just nu är ilska! Jag är arg och frustrerad och skulle vilja lägga mig på golvet som en trotsig treåring och bara skrika! Skulle vilja slå och försöka banka lite vett i skallen på en del människor i min närhet. Men den känslan är förstås sällan populär att man släpper loss… Då blir man jobbig och obekväm. Men visst, jag lyder läkarnas, sköterskornas och kuratorernas råd och släpper härmed fram mina känslor.

För det första är jag inte sjuk! Jag känner mig i alla fall inte det minsta sjuk. Jag har inga känslor kring det i dagsläget, jag är medveten om att livet kommer att bli annorlunda och har förberett både mig själv och Bertil så gott det går inför det. Det kommer sannolikt att bli skitjobbigt, men exakt hur vet ingen, så det är ingen idé att grubbla över. Det är lika svårt att föreställa sig hur det kommer att bli som det är att föreställa sig hur det är att föda barn. Det går inte! Jag får ta dagen som den kommer. Läkarna vet vad de gör, det ska behandlas och på andra sidan behandlingen kan jag börja klättringen tillbaka till ett normalt liv igen. Men just nu är jag inte sjuk så pracka inte på mig känslor jag inte har!

För det andra, hur ska jag kunna koppla av och stressa ner när jag dels inte längre har en anställning att falla tillbaka på och dels har en 18-åring som snart går ut gymnasiet och varken har jobb eller inkomst efter det? Det blir öken i ekonomin. Hela min energi går just nu åt till att att peppa honom till att söka alla upptänkliga sommarjobb så han åtminstone kan försörja sig själv. Men han är inte bara en trög tonåring med sirap i hjärnan, han är även utrustad med ett släktdrag som gör att öronen stängs av när saker tenderar att bli jobbiga. Man kan nästan se små jalusier som faller ner och stänger ute alla ljud – tjopp, tjopp. Och så kommer skylten STÄNGT!

Som grädde på moset ligger nämnda son sedan ett par månader tillbaka i konflikt med den enda livlinan han har! Jag hoppas att de vuxna snart tar på sig sitt vuxenansvar och löser konflikten. Dels så han kan få det stöd han så väl behöver och dels så jag faktiskt kan följa läkarnas råd att koppla av och tänka på mig själv när behandlingen sätter in. Just nu känner jag mig mest som en Duracellkanin på speed.

GAH!

Annonser

3 thoughts on “Arg och frustrerad

  1. Hej, fick själv min diagnos bröstcancer den 6 februari i år och opererade bort mitt högra bröst den 18 februari.
    Just nu väntar jag på besked om tumören och lymfkörtlarna de tagit bort.
    Känner så väl igen mig i dina inlägg.
    Har precis suttit och läst inläggen du gjort från att du fått beskedet.
    Jag kommer att följa dig på din resa, du ligger ju lite före mig..
    Så får vi hoppas att vi är de som inte kommer att få alla de jäkliga biverkningarna ..
    Var rädd om dig // kram kram Cattis

    • Tack Cattis! Så skönt att jag inte är ensam om att känna så här! Håller tummarna för dig och självklart kommer vi att slippa alla biverkningar och segla genom det här! Kram!

  2. Bra! Bit ifrån ordentligt! Håller ögonen öppna ifall jag ramlar över något lämplig jobb till Bertil.. Kram ljuva, väna du. ;-)

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s