Att vara tonårsmamma

Att vara mamma till en tonåring är ingen lätt uppgift minsann! Jag älskar min son över allt annat, han är en fantastisk ung man och det bästa som finns, men jag älskar inte tonåringen som flyttat in i honom och tagit över hans personlighet.

Inuti min fine son bor numera en allt tjurigare tonåring som inte klarar av att föra ett normalt samtal. Alla försök från min sida till normal konversation möts av grymtningar, himlande ögon, suckar eller snäsiga svar. Som om jag vore det mest korkade som finns på denna jord. Det går helt enkelt inte att föra ett samtal i lugn och ro. Såvida inte samtalet sker på hans initiativ förstås…

Jag är trött på att behandlas som något katten släpat in. Jag har alltid funnits där för honom och gjort mitt allra bästa för att han ska ha det bra – utan att för den skull skämma bort honom – och tycker inte jag har gjort mig förtjänt av att behandlas som skit, bara för att han är tonåring. Det finns gränser för vad man ska behöva ta emot och nu är måttet rågat!

Jag längtar till den dagen han kommer ut på andra sidan tonåren. Den dagen tonårspuppan spricker och ut kommer den trevlige unge man som jag vet finns där inne någonstans. Jag längtar till dagen när vi kan umgås på ett trevligt sätt utan hårda ord och djupa suckar.

Under tiden drar jag mig tillbaka och väljer att inte prata med honom mer än absolut nödvändigt. Han får väl komma när han känner sig redo att uppföra sig som folk, gärna med ett litet ”förlåt” i bagaget. Men det där sista är väl att önska för mycket antar jag…

Annonser

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s