Ledsen och besviken

Jag kan inte hjälpa det, men jag blir så ledsen och besviken ibland. Att vara mamma är nog det svåraste jobbet i världen. Man älskar så det nästan gör ont, man gör så gott man kan för att barnet ska ha kul och må bra. Man kämpar med näbbar och klor med skolan, med läxor, ser till att han klarar sig där och inte kommer efter. Man vill så väl, sätter sig själv i andra rummet oftast och man blir ratad. Gång på gång. Det GÖR ont, även om förnuftet säger nåt annat.
 
Denna gången bjöd jag ner Bertils bästa kompis från Norrtälje. Tänkte att när han nu ändå var där och hälsade på ett par dagar i samband med sin årliga Stockholmsresa kunde hon ju följa med ner till Malmö några dagar. Detta förslag möttes med jubel från min son. Och Katarina tackade ja till inbjudan, så Bertil och jag har funderat fram och tilbaka på vad vi ska hitta på när hon är här, vad vi ska äta och så vidare. Så att hennes vistelse här blir bra.
 
Nu har Bertil varit i Stockholm med pappa sen i söndags, en hel vecka nästan utan kontakt och i morgon ska han vidare till Norrtälje och på tisdag vänder han näsan mot Malmö igen, med Katarina i bagaget. Jag längtar så klart efter honom, vill höra allt om hans resa och kryssning som de varit på. Jag har fått erbjudande om att låna en extrasäng, som var det största problemet och ser fram emot att träffa Katarina igen efter 1½ år, hon har ju gått som en dotter i huset så det ska bli kul,. Eller skulle ha blivit roligt. Nu har Bertil bestämt att de inte kommer hit, de ska stanna hos pappa… :(( På fredag byts Katarina ut mot gäster från Stockholm, vilket innebär att jag inte får se min son än på minst en vecka till. Och kanske inte Katarina heller.
 
Varför anstränger man sig så? Till vilken nytta? Ibland kan jag inte hålla masken, jag BLIR ledsen, jag BLIR besviken. Får man lov att bli det som mamma? Eller måste man alltid le och vara glad oavsett? Det är svårt, det här med att vara mamma ibland… JAG kan i alla fall inte hålla masken, jag blir ledsen och besviken. Sån är jag, det går inte att vara glad jämt. :(
Annonser

One thought on “Ledsen och besviken

  1. Så klart man får bli ledsen, arg och besviken även om man har titeln mamma! Tror till och med att det är bra att ungarna får uppleva det så att de en dag förstår att föräldrar också är människor. Och så att de förstår att deras beteende påverkar människor i deras omgivning. För tänk om de går ut i livet och inte förstå att den man gjort beviken kanske inte längre vill vara ens vän… Eller att om man inte håller sina löften litar folk inte på en längre… Då riskerar ju de kära barnen att bli sedda som taskiga svikare när de går ut i livet… o de vill de ju inte. O vi mammor vill inte heller att våra älskade barn ska bli betraktade som taskiga svikare för vi vet ju att de inte är det. Därför är det bra att mammor visar att de blir ledsna, arga och besvikna för det kommer många andra också att visa. Men till skillnad från de flesta andra våra barn möter i livet så finns mammor kvar och fortsätter vara pålitliga, lojala och kärleksfulla i livets alla skifte.

Lämna en kommentar

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s